Negativitet kan vara uppfriskande. Åtminstone när den presenteras med konstnärlig skärpa. Och det går knappast att bli skarpare och mer negativ än Thomas Bernhards skildring av en österrikisk barndom i skuggan av andra världskriget, ett hörn av världen som förblir hemskt oavsett om det officiellt är katolskt eller nationalsocialistiskt. En monomani av motvilja ger texten dess riktning och författarens kombination av bitterhet och språklig kontroll förhindrar, trots de många omskrivande och förtydligande upprepningarna, att boken upplöses i tomt pladder. Personligen har jag mycket nöje av Bernhards utfall mot sporten: "I alla tider och av alla regeringar har idrotten på goda grunder alltid tillmätts största betydelse, den underhåller och omtöcknar och fördummar massorna, och framför allt diktaturerna vet mycket väl varför de alltid och av princip är för idrott."